Rasmus Canbäck
Över tio miljoner kvinnor och barn har försatts på flykt i Ukraina. Många av dem har drabbats direkt av kvinnorelaterat våld och är i akut behov av hjälp. Flamman har åkt till Ukraina för att träffa aktivisterna som kämpar för kvinnors rättigheter under kriget.
UTRIKES Först hördes det vinande ljudet av robotar. Därefter tystnad. En tystnad som egentligen bara varade en bråkdels sekund – men som kändes som en evighet. Sedan kom dånet av bombnedslaget bara ett par hundra meter bort som fick allt att börja skaka. Smattret mot husväggen av granatsplittret som flög från roboten.
Det är vad Elena minns från den där kalla februaridagen när kriget kom till Ivankiv. Den lilla tätorten ligger lite mer än en timme nordväst om Kiev i utkanten av Tjernobylområdet.
Ett par timmar senare kom de första rapporterna om att ryska trupper stod vid den sömniga stadens utkanter. Snart hördes det ryska språket eka i en megafon från centrum. ”Vi är här för att frige er”, sade rösten, berättar Elena och skakar på huvudet.
– Ryssarna var här i ungefär en månad, säger hon.
Elena knyter varsamt mörkgröna trasiga tygstycken runt ett hönsnät. Hennes väninnor står bredvid henne. De träffas varje dag i frivilligcentralen i Ivankiv för att göra i ordning materiel till den ukrainska armén. I dag gör de kamoflageväggar.
– När ryssarna kom sade vi till våra söner och barnbarn att lämna staden så fort som möjligt, berättar Elena. Det var nästan bara vi pensionärer och några av våra döttrar kvar. Vi var hela tiden rädda. Vi visste inte vad de ryska soldaterna skulle göra mot oss.
Hon hämtar en bytta med fler tygstycken och fortsätter vant och varsamt att knyta fler runt hönsnätet.
– Helt ärligt? De ryska soldaterna är idioter. De visste knappt hur man använder sig av en vattenkokare. Men när de var här kunde de hitta på vad som helst. Några av oss som arbetat inom, låt oss kalla det viktiga yrken, fick gömma oss i källare och så. Mot en av grannflickorna var de väldigt närgångna … kan man väl kalla det.
Liknande historier rapporteras av så gott som alla journalister som tar sig in i områden som de ryska trupperna retirerat från. Byar är så gott som tömda på män som inser att de kan uppfattas som ett säkerhetshot för ryssarna. På bilderna från städer som Cherson, som den ukrainska armén fritog i november, syns mestadels kvinnor.
Att kvinnor drabbas i krig kan knappast ses som någon överraskning. Kriget i Ukraina är förstärker ytterligare bilden av den utsatthet som kvinnor ställs inför, menar FN:s särskilda kvinnororgan UN Women. Dels rör det sig om våld och övergrepp riktade mot kvinnor, såsom våldtäkter och påtvingad trafficking. Dels minskar tillgängligheten till kritiska sociala och statliga institutioner som utgör ett grundskydd för kvinnor.
Människorättsorganisationen Human Rights Watch har därtill indikerat att man ser en ökning av våld mot kvinnor i hemmet, könssjukdomar och bristande sjukvård för kvinnorelaterade sjukdomar.
Berättelserna från Ivankiv, om ökad otrygghet och direkta hot, förstärker bilden av kvinnor som en särskilt utsatt måltavla i krig. Hittills är det trots det få rapporter från människorättsorganisationer som har skrivit om situationen i Ukraina. UN Women menar att hela bilden inte är fastställd ännu och att det fortfarande krävs insatser för att dokumentera vidden av utmaningarna.
Rapporteringen i media om kvinnors situation under kriget har varit undermålig. Det menar feministen och vänsteraktivisten Anastasia Chebotarjova som sedan 2017 och under kriget varit aktiv i arbetet för kvinnors rättigheter. Hon bedriver organisationen Feminist Lodge tillsammans med en grupp andra aktivister.
– Vi har ju fått att göra nu under kriget, precis som alla andra delar av samhället och civilsamhället. Det finns många organisationer som vår, men generellt har frågorna om kvinnors rättigheter inte fått så mycket uppmärksamhet, säger Anastasia.
I deras sociala medier finns bilder på arbetet som de gör. Gruppen ses packa lådor med blöjor, tamponger, mediciner och andra hygienprodukter som är riktade mot kvinnor i behov av hjälp.
– Det fascinerande med kvinnorörelsen är att vi har ett nätverk över hela landet. Innan militären befriade Cherson från ryssarna så kunde vi, genom en kontakt i Mykolajiv, förse invånarna i Cherson med nödvändiga mediciner.
Var det inte farligt?
– Här handlar det om att arbeta smart. Jag utgår från att nätverken hade sina vägar in mellan Ukraina och de ockuperade delarna.
Vidare menar hon att Feminist Lodge, genom kriget, nått ut till en ny grupp av människor.
– Dessvärre ser vi en flyktingvåg, särskilt i början, från utsatta delar av Ukraina. Många av dem är kvinnor och barn som kom till Kiev. Samtidigt som vi försåg dem med nödvändig krishjälp så talade vi om våra värderingar som feminister.
Plötsligt har något som för många varit perifert, du vet ”feministfrågor”, blivit tillgängligt.
Hon betonar ”feministfrågor” särskilt och menar att alla samhällen i grund och botten är patriarkala. I Ukraina har det enligt henne länge funnits en nedvärderande syn på ordet ”feminist”.
Förutom den omedelbara krissituation som kvinnor ställts inför under den ryska ockupationen påverkas även andra delar av samhället. I Ukraina finns i dag omkring 7 miljoner internflyktingar och lika många som har lämnat landet. I den senare kategorin är majoriteten kvinnor, eftersom män under 60 inte har tillåtelse att korsa gränsen.
Samtidigt beräknar Världsbanken att den ukrainska ekonomin har krympt med nästan en tredjedel sedan kriget startade. I och med att många män blir inkallade till militären råder det också akut brist på arbetskraft inom typiskt mansdominerande yrken, såsom elektriker och ingenjörer. Det sker i samband med att nära hälften av Ukrainas elkapacitet är utslagen.
Många internationella organisationer meddelar att det i regel finns tillräckliga finansiella medel för att arbeta med frågorna – men att utmaningen ligger i kunskap och personal. Framför allt finns det brister i det psykosociala stödet till dem som råkat illa på grund av kriget, menar FN.
Sådant stöd utgörs av särskilda insatser för kvinnor och barn som hamnat på flykt, som är oroliga för vad som händer med deras familjer eller som direkt drabbats av kvinnorelaterat våld – våldtäkter, misshandel eller rädsla för det – till följd av kriget.
Elena och hennes väninnor är i alla fall lättade över att inte leva under den ryska ockupationen längre. De visar runt bland alla de saker som de tillverkar. Varma sockor, stickade halsdukar och vaxljus i konservburkar är några av dem.
I en låda från Finland ligger varma tröjor med finlandssvenska tryck med texten ”välkommen till Jakobstad”.
– Inte alla av oss har barn eller barnbarn som är vid fronten eller i militären, men vi förstår att de hade kunnat vara det, säger Elena.
Hennes väninna Alina som tyst har stått bredvid och knutit tygstycken kan till slut inte längre hålla sig från att prata.
– Vi som kommer hit varje dag gör allt vi kan för att hitta tid för att hjälpa till – allt! Det verkar aldrig få ett slut.