Jan Czajkowski
Jag har sedan länge tappat räkningen på hur många inlägg jag har skrivit om Internationalens och Socialistisk Politiks ställningstaganden till kriget mot Ukraina. Och jag har flera gånger tänkt att nu ska jag inte skriva mer om dem, för det handlar ju trots allt om en tidning med ytterst begränsad spridning.
Men så kommer tidningen med nya dumheter eller ännu någon vinklad kommentar som inte borde få passera utan uppmärksamhet. Därför att Internationalens nålstick mot Ukrainas sak representerar en mycket bredare strömning av internationell desinformation. Och vare sig de kallar sig ”vänster”, ”höger” eller ”fredsrörelse”, så hittar vi i grund och botten samma putinistiska narrativ, samma argument som i de flesta fall ytterst härstammar från trollfabriker och betalda eller obetalda ryssvänliga kommentatorer.
I Internationalen nr 30/2023 finns en kort nyhetsnotis signerad Håkan Blomqvist under rubriken Rysk kultur förbjuds i Kiev. Jag återger här texten i dess helhet.
Ryskspråkiga ”konstalbum, audiovisuella verk, musikaliska ljudinspelningar, hantverk, teater- och cirkusföreställningar, konserter samt kultur- och utbildningstjänster”, förbjuds i den ukrainska huvudstaden Kiev (Kyiv på ukrainska). Det beslutade stadens fullmäktige som den 13 juli införde ett moratorium, alltså ett stopp tillsvidare, för ryskspråkiga ”kulturprodukter” i det offentliga rummet.
Enligt Vadym Vasylchuk i Kievs kommunfullmäktige och ansvarig för utbildning och vetenskap, ungdom och idrott, är det ”nödvändigt att skydda det ukrainska informationsutrymmet från hybridinfluenserna från angriparstaten, som försöker förstöra den ukrainska nationella identiteten, kulturen, traditionerna, sederna och det historiska minnet.” Vasylchuk tillade, enligt stadens offciella webportal, att moratoriet även sträcker sig till historiskt kulturmaterial som ”föremål av materiell och andlig kultur som har konstnärlig, historisk, etnografisk och vetenskaplig betydelse och som är föremål för bevarande, reproduktion och skydd i enlighet med Ukrainas lagstiftning.”
”Ryska är det angripande landets språk, och det har ingen plats i hjärtat av vår huvudstad”, förklarade Vadym Vasylchuk enligt webportalen. Innan Putins krig mot Ukraina inleddes beräk- nades en tredjedel av befolkningen ha ryska som modersmål.
Vad som inte framgår av den okommenterade notisen är att förbudet mot rysk kultur i Kiev främst är av symbolisk karaktär. Ett permanent och bindande förbud skulle kräva ett beslut i det ukrainska parlamentet, Verchovna Rada. Ingen kan därför straffas för att bryta mot förbudet.
Deutsche Welle skriver 20/7: Människorättsaktivisten Volodymyr Javorskyj från Ukrainian Center for Civil Liberties, sa emellertid att sådana förbud är diskriminerande och icke-konstitutionella. ”Detta är illegala beslut, därför att lokala myndigheter inte har något rätt att reglera sådana frågor och utfärda sådana förbud. Det är därför de inte har några lagliga konsekvenser”. (https://www.dw.com/en/kyiv-imposes-ban-on-russian-language-culture/a-66301913)
I juni 2022 förbjöd det ukrainska parlamentet offentligt framförda sånger av de ryska artister som inte fördömt Rysslands krig mot Ukraina. Nyligen förbjöds också import och distribution av ryska böcker. Man kanske kan anse att ett sådant förbud är odemokratiskt och diskriminerande.
Nyligen uppstod ett mindre bråk i byn Pohreby utanför Kyiv. En ung kvinna blev utkastad från ett café efter att hon klagat över att man där spelade och sjöng en sång av den ryske popsångaren Grigorij Leps som uttryckligen stöder Rysslands krig mot Ukraina. Detta var alltså något som faktiskt är förbjudet av ukrainsk lag. Och caféägaren bötfälldes senare för händelsen. Kanske något för Internationalen att skriva om i nästa nummer?
Om man tycker det är fel att Ukraina vidtagit sådana åtgärder, då är man förmodligen också av den uppfattningen att det över huvud taget är fel av europeiska länder att bojkotta handel med varor från Ryssland? Och att det är fel av omvärlden att bojkotta kulturutbyte med Ryssland och deltagande av ryska idrottare? Men här saknar vi klarspråk från Internationalen.
Enligt en undersökning utförd i maj 2023 uppgav 38 procent av befolkningen i Kyiv att de talade ryska i hemmiljön, https://en.wikipedia.org/wiki/Russian_language_in_Ukraine. Enligt en annan undersökning från januari i år har samtidigt 33 procent av befolkningen i Kyiv efter den ryska fullskaliga invasionen i huvudsak övergått från ryska till ukrainska som främsta samtalsspråk (https://www.theguardian.com/world/2023/mar/06/russia-ukrainians-embrace-language-war). Detta beror inte på några påbud uppifrån, utan på att allt fler upplever det som motbjudande att använda angriparens språk. Att övergå till att tala ukrainska kan då upplevas som en privat motståndshandling.
Det är påfallande hur Internationalen vid flera tillfällen flitigt har framhävt negativa reaktioner mot ryskt språk och kultur i Ukraina, medan förtrycket av ukrainsk kultur i de ockuperade områdena så vitt jag kan påminna mig knappast har berörts.
Dagens ryska politik påminner starkt om stalintidens försök att utplåna ukrainsk kultur, då ukrainska kulturella yttringar förbjöds och alla ukrainska föreningar krossades, i den mån de fanns kvar efter kriget i det fram till dess polska västra Ukraina. Russifieringspolitiken var över huvud taget mer intensiv i Ukraina än i andra delar av det sovjetiska imperiet. Och den hade gamla anor. Under decennierna fram till 1905 var all form av litteratur på det ukrainska språket förbjuden, och även offentliga framföranden av teaterpjäser, föreläsningar och sånger.
Avslutningsvis vill jag citera några klargörande stycken från en intressant artikel i The Guardian den 6 mars 2023, ’A generational shift’: war prompts Ukrainians to embrace their language, https://www.theguardian.com/world/2023/mar/06/russia-ukrainians-embrace-language-war:
I de ockuperade områdena har Kreml förbjudit det ukrainska språket i skolor och universitet och tvingat ukrainska lärare att följa den ryska läroplanen. Ukrainskspråkiga böcker har rensats bort från biblioteken och ibland bränts. Barnen undervisas nu i en historieversion som godkänts av Kreml. Den slår fast att Ukraina aldrig har varit en stat eller en suverän nation. (...)
[Serhyi Kvit, rektor för Kyiv-Mohyla Academy] säger att han förstår att många patriotiska ukrainare talade ryska, inklusive kring hälften av de ukrainska soldaterna. Studenterna kommer fortfarande att kunna konsultera ryska böcker och historiska dokument i universitetsbiblioteket. ”De hamnar inte i soptunnan. Vi bränner inte någonting därför att vi är inga barbarer. Det är inte vår stil (...)
Kommunisterna och det ryska imperiet dödade många intellektuella på grund av det ukrainska språket. Det är en mycket känslig fråga för oss. Vi ser det från ett postkolonialt lands synvinkel.” (...)
Enligt Ukrainas kulturminister Oleksandr Tkachenko är Rysslands utrensning av ukrainska böcker en del i ett bredare angrepp på det nationella arvet. Han sa att 1.500 kulturella objekt har förstörts det senaste året, muséer har medvetet bombarderats och vandaliserats och plundrats på objekt.
”Vi har sett ukrainska böcker förbjudas, konfiskeras och brännas och det olagliga bortförandet av kulturella värdeföremål inklusive dokument från arkiven. Allt detta är delar i ett kulturellt folkmord i en skala som inte inträffat sedan andra världskriget.”
Jag gissar att Håkan Blomqvist anser att svenska media är för ensidigt positiva till Ukraina och att han vill att Internationalen ska ge en alternativ bild som visar att det även i Ukraina förekommer odemokratiska övergrepp liknande de i Ryssland.
Men det verkar inte som om det bekymrar honom att tidningens bevakning har en sorglig slagsida, där de ganska obetydliga inskränkningar som förekommit när det gäller det ryska språkets status i Ukraina fått långt mer utrymme än den fascistiska folkmordspolitik som genomförs i de ryskockuperade områdena.